Annons:
Etikettergeografihistoriakultur
Läst 1255 ggr
Huygens
2014-06-14 16:43

Medkänsla ovanligt?

Jag stötte på ett videoklipp som tar upp ämnet "compassion", medkänsla om jag förstått rätt. Klippet är här och diskuterar att medkänsla är ovanligt i Japan. Det kan ses som barnsligt ifall man klagar på saker och ting. Man ska helst inte ta upp motgångar i andras sällskap, utan snarast kämpa och sträva på, helst försöka anstränga sej hårdare när det är jobbigt.

Hur väl stämmer detta med folks erfarenheter från Japanvistelser?

Annons:
AnnaMoonshadow
2014-06-14 18:45
#1

jag tycker det stämmer ganska väl med min uppfattning om ämnet. Det handlar egentligen inte om att man inte har medkänsla med andra, det har man nog lika väl i Japan som på andra ställen, utan snarare om en mentalitet med att inte lasta på andra sina egna problem. Kanske hänger det lite som en rest till den "heder"-fokusering man ofta talar om när man pratar om Japan? att beklaga sig över diverse problem kan ses som att medge att något inte går bra utöver att det lastar ens vänner och bekanta. Något som till viss del kan vara svårt att medge i ett samhälle där heden på det viset kan fläckas. 

Det finns till exempel statistik (som jag dock inte har i huvudet nu) som beskriver hur många självmord som sker i samband med att man t.ex. förlorat sitt jobb eller att ens företag gått i konkurs. Där förekommer det till exempel information om att många av de som väljer att ta sina liv inte har bett om hjälp/pratat om de ekonomiska svårigheterna de sitter i utan istället ser som enda hedervärda utväg att begå självmord. Det är helt enkelt fult/fel att 1. erkänna att man har det svårt och 2. berätta om det för andra. 

Kanske är det lite magstarkt att prata om självmord när man kan beklaga sig om så mycket men jag vill bara illustrera hur man i lång utsträckning inte ens pratar med andra/ber om hjälp när det går som allra dåligast och när det är allvarliga bekymmer. Det kan ju tänkas att man då vid än mindre bekymmer (ex. att det går dåligt i skolan, att man är missnöjd över något m.m.) ännu mindre är villig att beklaga sig inför andra och istället försöker anstränga sig extra på egen hand. 

Nu vill jag dock också försvara mig lite med att säga att det säkerligen inte gäller exakt alla japaner, utan bara är en allmän uppfattning jag fått. Liksom här i sverige finns det många olika individer och relationer där borta i öst och det finns säkerligen de som har vänner och familj som är öppna för att beklaga och diskutera problem med varandra. Men man kanske i mindre utsträckning väljer att göra det med människor i sin omgivning man inte står så nära.

Vea <3 
[Sajtvärd på Japan.iFokus och Nintendo.ifokus och medarbetare på Sydkorea.ifokus]

"Money can't buy happiness, but they can buy marshmallows, which are kinda the same thing" <3 

Huygens
2014-06-14 19:47
#2

Tack för svaret.

Jag kan tänka mej att i vissa situationer av svårigheter när man behöver hjälp, kan det vara väldigt kämpigt. T ex efter tsunamin. En Japan berättade att denne trodde att problemen för folk runt Fukushima eller dom som blivit utan bostäder, var lösta. Tidningarna skrev ju inte längre om det.

Så en sådan sak som Fukushima eller svårigheter för folk, kan ju göra att somliga hamnar i dåligt läge.

I andra länder, t ex Frankrike, om yrkesfiskarna blir sura över något, så åker dom in till parlamentsbyggnaden, tömmer av stora laster med rutten fisk på torget framför och skriker okvädingsord för att visa sitt missnöje med politikerna.

Kan tänka mej i ett land där man inte anses få klaga, det kan va tungt.

tlover
2014-06-15 08:24
#3

Vad jag förstår så är det därför Japaner tycker om svenskar (i alla fall norrlänningar, jag känner inga sydlänningar så jag kan inte säga hur mycket man klagar söderöver)

Härikring är det samma, man klagar inte över det som plågar en, särskilt inte om man är man och/eller äldre.

Många äldre tex lever med fruktansvärda smärtor utan att klaga (och får därför inte rätt medicin.

Min man har jag faktiskt aldrig sett gråta och då har det varit dödsfall i både hans och min familj under de 9½ åren vi varit ihop. (att gråta är ju att lämna över sina motgångar på andra).

Vad jag förstått så stämmer det ganska bra överrens med Japanernas tankesätt och därför så brukar karatekas (folk som tränar karate) härifrån bli respekterade och omtyckta i Japan.

Däremot om jag förstått det rätt så blir det helt andra regler i Japan om man har druckit.

l'm back

Huygens
2014-06-15 09:27
#4

hm, om man går till tandläkaren eller blir opererad och inte får särskilt mycket smärtstillande är det ju lagom kul. Samtidigt är det intressant att man kan få hjälp med rent praktiska saker av folk som man knappt känner, så det verkar vara ett kompenserande system.

Calcifer
2014-06-15 12:04
#5

Suck it up och gå vidare, speciellt om du är man. Gnälla får man gärna göra, när man är ute med sina vänner och är ledig vilket händer typ en gång i nästan aldrig. Men bland folk i allmänhet eller sin familj? Nä, glöm din dröm. Skaffa medicin och så ordnar sig allt. De slänger medicin på en här utan några större förhinder just för att det är så man löser problemen. Medicinera dem, göm dem, håll dem borta från andra. Svårare än så är det tydligen inte. Du ska inte gnälla om dina problem, bara hålla truten och fortsätta som vanligt.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

[Blue_Lugia]
2016-09-14 12:55
#6

#5 Tragiskt. :(

Annons:
Pillerfrö
2016-09-18 17:10
#7

Alla länder har ju lite olika uppfattning om vad som är bra respektive dåligt beteende. Alla länder har dessutom egna uppfattningar om vad som är tabu och inte. Och det är alltid en underbar utmaning att försöka få ihop hela logiken i det sociala paketet som varje civilisation kringgärdar sig med. Hur man hanterar motgångar, smärta, grannar, tonårigar, andras ohyfsade barn, karriärmänniskor, avundsjuka, svartsjuka, förhandlingar osv. Alla kulturer har sin kompletta logik som dessutom ständigt förändras. Tex skulle få unga moderna svenskar klara av att leva i 50-talets Sverige utan att bli konfysa, frustrerade och åstadkomma åtskilliga sociala klavertramp.

På frågan om japaner inte skulle vara compassionate, så finns det nog ingen annan stans på jorden ett mer medkännande folk som mer reflekterar över hur deras medmänniskor har det. Bara en sådan sak som att oavsett hur fulla de blir, så ser de alltid till att fylla upp varandras glas. (Skall titta på videon lite senare. Skall bli väldigt spännande!)

I Japan går man ut med kollegor regelbundet och har då tillfälle att klaga på chefer-kunder-leverantörer-datasystem-kontorsstolar-whatever. Då vi äter frukost på ett lokalt café sitter det nästan alltid ett eller ett par gäng med hemmafruar som klagar över grannar, över sina män osv.

Man gnäller, ojar sig, klagar och förbannar. Men, på ett japanskt sätt.

Sedan, så som det står att läsa i den eminenta boken PÖLSAN:

- Vi Västerbottningar, vi lider inte. Vi uthärdar  :-)     …och det är sammalika i Japan.

Japanska resonemang:

  • Jag vill inte att mina tillkortakommanden skall behöva redas ut av andra.
  • Jag tar fullt ansvar över mitt liv. (Inte staten, landstinget, grannarna, släkten, barnen, skolan, föräldrar…)
  • ALLA människor kämpar hårt för att ta sig genom livet, så jag gör det också.
Pillerfrö
2016-10-11 09:01
#8

Nu har jag sett första halvan av filmen. Kommer nog inte se den färdigt då den bygger på en felaktig uppfattning om vad COMPASSION är.

Den medkänsla snubben talar om är = "TYCKA SYND OM". Det är ju inte alls samma sak som medkänsla.

COMPASSION kan beskrivas som:

Din 5-åring gråter är lite hungrig och vill ha en bulle.

COMPASSIONATE MOTHER: *milt* Du måste ha lite tålamod min lille vän, om bara några minuter är maten klar. Och låt bli att störa omvärlden med dina problem och ditt gnäll. Maten är strax klar min skatt!

Jag vill nog fortsätta hävda att japaner är världens mest medkännande människor, men man tycker inte synd om varandra. Australiern i filmen har inte förstått den väldigt viktiga skillnaden.

Direkta felaktigheter:

Små barn på uppdrag visas regelbundet som inslag i andra program. Barnen vet om att de utför hjältedåd. Få barn gråter (jag har sett säkert 100 avsnitt och aldrig något barn som gråtit mer än delar av vägen). Ibland blir barnen rädda. De är nästan alltid väldigt blyga. De traumatiseras inte. De gör de mest underbara saker. Och det är inte "unncesseary trauma". Folket i studion applåderar! Ser barnens dåd som hjältedåd och kommenterar frenetiskt barnens uppdrag, trösklar och målgång.

頑張る uttalas inte "GENBARU" utan "GANBARU" och betyder ungefär: "kämpa på". "GEN" är cancer, och blir ju lika galet som mycket i övrigt av inslaget.

Han säger att barnen inte tjänar någonting på att utföra dessa uppdrag, utan att de enbart skulle traumatiseras svårt. Det är fullkomligt fel. De växer i självkänsla och self reliance. Bra saker (iaf i min värld). Japaner står inte ut med att se (på TV) människor som far illa. Tex fungerar inte Fear Factor i Japan. Och om barnen for illa då de utförde sina uppdrag, så skulle japaner generellt aldrig titta på dessa inslag.

Exemplet med amerikanen som gift sig med en japanska:

Han hade en väldigt hård dag på jobbet, kom hem och beklagade sig varpå hustrun sade:

"Don't complain, try harder!"

Hon vill ju inte vara gift med en mes, som inte klarar av det hårda arbetet. Inom sig oroar hon sig förmodligen över sin mans hälsa, men vill inte låta honom förlora fokus på det viktigaste han gör: tjäna pengar till familjen. (Han har naturligtvis ANDRA kanaler för jobb-gnäll, och det är med kollegorna.)

Men, återigen: Det är svårt att se detta i ett isolerat kontext där man istf att jobba enligt den vetenskapliga principen att samla in och  analysera fakta för att sedan dra  slutsatser,  jobbar baklänges: Driver en tes och söker "bevis" för att tesen är sann.

Men, det är ändå en rätt underhållande monolog som iaf slår huvudet på spiken att: Japan är inte alltid så enkelt att vrida sitt huvud runt. Och att: 10 människor, 10 färger. (=var och en efter sin facon.)

Huygens
2016-10-11 12:31
#9

Tack för svaret.

Jag, jag har funderat på om japaner är så mycket annorlunda än svenskar. Kanske är skillnaderna mindre än vad videoklippet anger. Det är ju inte säkert att man får så mycket medkänsla i Australien heller.

Men han återkommer till att det är viktigt att inte visa känslor av svaghet, t ex att gråta eller tappa ansiktet. Och då kanske det beror på något socialt?

Gifta par där han pratat med ena parten, kan säga saker som denna aldrig nämnt för sin andra hälft som reagerar förvånat. Typ, den förstnämnde döljer känslor för att inte väcka krav på medkänsla (som ändå inte kommer).

.

Tydligen i samband med terrorattacken i Japan där den sekten spred något slags nervgas i tunnelbanan. Många blev ju sjuka, men gick till jobbet ändå. Dom satt och hostade och harklade sej medan dom blev allt sjukare av gasen på kontoret. Deras kollegor var tydligen inte så medkännande utan sa åt dom gasförgiftade att skärpa sej för dom saboterade annars arbetet för alla andra. Detta trots att nyheterna berättat om attacken och kollegorna borde annat samband.

Det var alltså folk som var så gassjuka att dom kollapsade på jobben till slut och fick tas till sjukhus och det tog veckor eller månader att återhämta sej.

Så japaner både kämpar hårt, även i motvind och har hårda krav på sej själva och andra. Och det är kanske där upplevelsen av mindre medkänsla har ett ursprung?

Pillerfrö
2016-10-14 22:13
#10

Skall absolut kolla upp saringasattackerna som den knäppa domedagssekten såg som första steget till Världsherravälde och se efter (särskilt) om det går att få saringas på sig i dödlig dos och sedan göra saker under x minuter innan man avlider. (Återkommer!) En annan berättelse (som spreds över världsnyheterna) var den amerikanska soldat som kom tillbaka till USA efter Operation Tomodachi (tomodachi betyder "vän" på japanska och denna operation var för att hjälpa nödställda japaner direkt efter Fukushima-katastrofen) och som med tårar i ögonen berättade om att han efter en låååång dags arbete med att renasa upp, leta överlevande, men bara finna lik, var helt utmattad… Och ett äldre par lokala japaner tackade honom "おつかれさまでした。" (O-TSUKARE-SAMA-DESHITA)” och gav honom osembei (riskakor). Dessa japaner som förlorat ALLT och som svalt. De gav riskakor till de utmattade soldaterna. Compassion de luxe, i min värld. Svaghet: I vilket samhälle är det önskvärt att visa tecken på svaghet? Varför skulle du vilja visa tecken på att du är svag i Sverige, enligt svenska svaghetsnormer? I Sverige så är man (som man) svag på andra sätt än de män som lever i tex USA, Japan, Saudi Arabien, Israel, Eritrea och Frankrike. Men, extremt få män är ok med att visa sig svaga enligt de samhällsnormer de lever under. Sannolikt gäller det också både hen och hon i världens alla kulturer. Och kriterier för att vara svag? ….oj DESSA äro legio… Det finns kulturer där du anses klen-svag-föraktansvärd om du inte har ihjäl din egen avkomma för att de inte uppfyller hetero- eller lydnadsnormerna, om din avkomma inte föredrar bollsporter, om du inte agerar med pruttar och gutturala sportläten då någon gör mål, om du inte i alla läger föredrar Champagne före allt annat som bubblar, om din son väljer Disney Princess toy på MacD istf Monster Toy, om du inte förvägrar ditt barn blodstransfusion, om du expatrierar, om du inte expatrierar… Osv… Gråt på TV och i samhället: Har under 40 år i Sverige en endaste gång sett ärlig gråt i ett svenskt debattprogram och aldrig på krogen under 25 krogår i Sverige. Ser varje vecka ärlig manlig/kvinnlig gråt på japansk TV och har varit med om ett 40-tal ärliga japanska kroggråt under 10 japanska krogår, enbart av män. Helt klart en nyhetsanka som ej har bäring i verkligheten. Japan är väsensskilt från allt vi svenskar känner till, men liknar absolut Sverige mer än de flesta andra länder. Nordliga svennar, finnar och norrmän är nästan hemma i Japan - redan från början ;-)

Upp till toppen
Annons: