Annons:
Etikettergeografihistoriakultur
Läst 13147 ggr
Magnuzk
2/15/09, 9:10 PM

Giri och traditionen med presenter och gåvor

Det är inte alltid man vill, men måste för att hålla harmonin i balans, relationer på rätt köl och affärer rullande. Det är något som sträcker sig långt tillbaka i tiden i det japanska samhället. Det är en social förpliktelse.

För att förstå hur det ser ut i dagens japanska samhälle börjar jag med att gå tillbaka i tiden till Yayoiperioden (fr. ca 250 f Kr till ca 250 e Kr). Det här var en tid då samhället förändrades från nomad- och jakt till ett mer bofast agrarsamhälle. Risodling hade redan kommit till Japan från Kina, men nu utvecklades tekniken och det började bli en större sysselsättning för många. Det var i den här miljön som grunderna lades för det som idag kallas för ”giri.” På risfälten behövde man hjälpas åt av välvilja för att klara sig och man samlades tillsammans i små byar i närheten av fälten. Vid sådd och skörd fick man hjälp av varandra och den som fick hjälp ville återgälda den på något vis och den som gav hjälp förväntade sig något tillbaka. När man levde så nära varandra i byn så höll man säkert reda på vem man hjälpt och vem man fått tillbaka något ifrån, och spår av detta kan man se i samhället idag. Det är det att ge tillbaka av välvilja som är ”giri,” men det dröjde tills det här konceptet fick ett namn.

Giri

Giri finns nedtecknat i skrift första gången i början på Kamakuraperioden (1185-1333) och då menade man med ordet ”betydelse” eller ”skäl.” Enligt Nitobe i Bushido har giri betydelsen verkligt skäl eller äkta förnufta och med giri menades plikt. Giri tar över när kärleken inte räcker till och när plikten blir för tung att bära får giri en person att kämpa vidare. Vid den här tiden betydde ordet inte ”att ge tillbaka något av välvilja” utan det började så smått senare med uttrycket ”go-on to hoko” i samuraisamhället. Nu var det herre och tjänare som det först och främst gällde. Här betydde ”go-on” att herrarna höll med land åt sina tjänare, och ”hoko” att de i sin tur kände då ”on” mot herren och skulle visa respekt och vara lojala mot denne. Det skrevs en bok under Muromachiperioden (1336-1573) som beskrev giri som ”om du får en present från någon ska du ge tillbaka något av lika värde” och under Edoperioden började giri bli ett mer allmänt uttryck med meningen ”en regel man måste lyda i mänskliga- och sociala relationer.” Med Chu Hsis läror, shushigaku, kom neo-Konfucianismen och med de värderingar man hade då kom ”shushigaku giri” som hade innebörden ”en regel man måste följa i relationer människor emellan.” Det är från den här tiden som dagens betydelse av giri som en social och moralisk plikt grundar sig. Det kinesiska tecknet för ”gi” betyder rättfärdighet och är det första tecknet i ”giri,” men i det konceptet brukar det översättas som plikt. För en samurai var det här mycket viktigt:

Giri innebär ofrånkomliga skyldigheter mot överordnande, mot föräldrarna, mot underlydnande, ja också plikter mot samhället som en samuraj förväntades uppfylla i kraft av sin ställning, vilken i sin tur var en följd av hans ursprung i en samurajfamilj. Det finns ingen möjlighet att undkomma sin plikt. En samuraj som ändå försökte förlorade sin heder.

Andra klasser i samhället hade också giri att följa, men andra sätt att ge tillbaka på med kanske arbete på risfällt eller en gåva. Den största skillnaden var att en samurai kunde dö för sin herre för att uppfylla och fullfölja sin giri gentemot honom. På olika sätt kan man se hur giri ligger kvar i dagens samhälle.

Modern tid

Det är kanske framför allt vid två tillfällen under året man kan se giri med gåvor och presenter. I juli inträffar chugen. Chugen har sina rötter i taoismen i Kina och är en av tre taoritualer som firades under året. Jogen firades 15e januari, chugen 15e juli och kogen 15 oktober. Under Edoperioden (1603-1867) tog Tokugawasgogunatet till sig chugen och senare under Meiji (1868-1912) bjöd man hem släktingar på middag och gav presenter tillvarandra under den buddhistiska bon-festivalen som inträffar 15e juli (i vissa regioner firas Bon i augusti). Bon- och chugenfirandet slogs ihop i slutet av Meiji genom en reklamkampanj av Mitsukoshivaruhuskedjan som sade att att det var ett sätt att visa tacksamhet att ge presenter. Det blev nu mer och mer vanligt att ge och ta emot presenter, och presenterna kom att kallas o-chugen. Mitsukoshi är fortfarande en stor kedja i Japan och anser att det är en vikitig tradition att ge och få presenter. Här kan man tex finna en sakeflaska för ca 30000 yen (ca 2 700kr). Dessa dyra gåvor och o-chugen generellt sett är mer riktade till företag, kollegor och personer som man har någon förpliktelse mot och ges mellan 1a och 15 juli. Det viktigta är inte gåvan i sig utan gesten.

Det andra stora tillfället för utväxling av gåvor är mot slutet av året i december (mellan 10e och 20e), seibo, som betyder ”mot slutet av året. Med dessa gåvor, o-seibo, som kan vara dyra, men ligger runt 5000 yen, vill man visa tacksamhet mot någon som har ställt upp under året, eller liknande, och även ge till kollegor, chefer och släktingar. I affärerna finns iordninggjorda paket redan med gåvor, som kan vara öl, tvål, Te, frukt, rengöringsmedel, Sake, konserver och mycket annat. Oftast beställer man i affären som sedan sänder gåvan till mottagaren. Det är väldigt viktigt att man ger tillbaka en gåva, o-kaeshi, när man fått en o-chugen eller o-seibo, för annars kan det uppfattas som om man ”ignorerar de sociala förpliktelserna.” Det är också viktigt att man sänder de här gåvorna varje år för att inte skada de sociala relationerna.

Det är inte bara vid det här två tillfällena under året som man ger och får gåvor, utan i Japan finns det väldigt många tillfällen för den här traditionen att ge gåvor. The Japanese Mind nämner två författare som har lika många uppfattningar om hur många tillfällen det finns, 43 respektive 85, och några exempel är begravningar, bröllop, Fars dag, gratulationer, tack, tröst, Alla Hjärtansdag, White Day, när man besöker någon och när man kommer hem från en resa. Något som är otroligt stort i Japan är att sända nyårshälsningar med nengajo, för-tryckta vykort med det kommande årets djur i den kinesiska kalendern, och en hälsning. Det är något som verkligen återspeglar giri och hur viktigt det är att sända dem för det sägs att det är skrivna med giri (giri de kaku) och sända med giri. På sommaren mellan 15e juli och 8e augusti sänder privatpersoner en hälsning med liknande kort, shochumimai, men dessa är handskrivna och mer ”från hjärtat” och de ”frågar efter en persons hälsa under sommaren.”

När det här skrivs är det bara en dag kvar till Alla Hjärtansdag. Alla Hjärtansdag är en relativt ny företelese i Japan som uppstod efter Andra världskriget och är ett bra exempel på giri. Det här är en väldigt kommersiell företeelse, med väldigt mycket choklad i butikerna. Det började med att ett godisföretag gick ut med en kampanj inför Alla Hjärtansdag, att det var den enda dagen på året som kvinnorna kunde säga ”jag älskar dig” med choklad. De ger giri choko (choko från chocolate) till manliga kollegor, chefen och till män de inte har känslor för, för att bibehålla balansen i harmonin i relationen. Från ordet giri choko kan man anta att det är en form av choklad som man måste ge fast man inte vill. Den andra typen av chokladgåva är honmei choko som man ger till de man verkligen tycker om och en annan gåva, tex en slips, kan ges samtidigt. 1980 infördes ”White Day, ” en månad efter 14e februari och det här är ännu något som återspeglar giri i den moderna världen och är en dag som bara finns i Japan. Nu är det männens tur att ge en o-kaeshi tillbaka den 14e mars och denna o-kaeshi ska helst vara två till tre gånger dyrare än det dem fått, ett allmänt talesätt är sanbai gaeshi, som betyder ungefär återgälda tre gånger tillbaka.

Omiyage

Till sist några ord om omiyage. Omiyage är en present man tar med sig när man besöker någon, eller har köpt när man varit på resa och tagit med sig hem som man ger bort, och kan då ge till de man arbetar med för att visa att man tänkt på dem, till vänner och släktingar. När man reser i Japan kan man se väldigt många souvenirbutiker i anslutning till något turistmål. De här souvenirerna kan vara små kakor, Sake, någon form av mat eller saker. Åker man som beökare till Japan tycker jag att man ska ta med sig någon gåva från hemlandet om man vet att man ska träffa någon, eller bo hos en värdfamilj, och då gärna något från hembyggden.

När man får en gåva är det väldigt viktigt att ge tillbaka en gåva som är likvärdig för att inte störa balansen i relationen. Ger man tillbaka något som är mindre värt, ger det intrycket att man inte är nöjd med relationen och mottagaren blir besviken. Ger man något som är mer värt så blir det en börda och kan bli svårt att ge tillbaka giri och balansen är ojämn igen.

Att få gåvor i Japan och sen ett måste att ge tillbaka har sina rötter i agrarsamhället när bönderna hjälpte varandra på fälten och gav tillbaka hjälp av tacksamhet. Det fördes över till feodaltiden där landägare erbjöd land till sina undersåtar och de visade tacksamhet genom sin lojalitet. Under århundradena som följde fick giri sin betydesle att man ska ge tillbaka något av samma värde och att det är viktigt att göra det för att inte störa balansen i sociala- och mänskliga relationer. Idag kan man se denna tradition i o-chugen, o-seibo, och kanske framför allt i Alla Hjärtansdag och White Day, som tillkommit för att männen ska kunna ge tillbaka giri till kvinnorna som givit dem choklad. När männen ger tillbaka ska gåvan vara dyrare än det dem fått, men generellt sett så är det viktigt att ge tillbaka något som är av likvärdigt värde för att inte störa balansen i giri och harmonin i relationen. Även om det finns dyrare presenter så är gåvan inte det viktigaste utan gesten och skulle man inte ge giri tillbaka så kan det uppfattas som om den förpliktelse man har mot andra ignoreras.

***************************************

Några av källorna:

Ottoson, Ingemar och Thomas Ekholm. Japans Historia. (Lund: Historisk Media, 2008)

The Japanese Mind - Understanding Contemporary Japanese Culture. Ed. Roger J. Davis and Osamu Ikeno. (Tokyo: Tuttle, 2002)

Nitobe, Inazo. Bushido - The Soul of Japan. (Boston: Tuttle, 2000)

*********************************************

För artikeln i Word eller PDF och fullständig källförteckning och referenser kontakta författaren Magnuzk: myk646@gmail.com

Annons:
Upp till toppen
Annons: